Bland fjordar och fjäll, Norge sommaren 2000

Posted on 4 augusti, 2000 by admin

Till Norge med Hammarö Islanders MCC sommaren 2000

På morgonen den 1 juli startade vi från Karlstad. Fem personer (Lars, Kjell, Håkan, Yngve och jag själv, Kerstin), fem motorcyklar, två tält, fyra trangiakök, en laddning torrmat, kamera och anteckningsblock och ett par flaskor whisky. Och naturligtvis en hel del annat på de vällastade cyklarna. Med riktning mot Norge. Väderprognosen kunde tolkas som regn hela dagen, men det började i alla fall helt OK.

Till gränsen valde vi riksväg 61 via Arvika för att sedan få åka rolig (krokig) väg vidare mot Oslo (Skotterud-Björkelangen, väg 21). Middagsrast och inköp av kneipbröd (norskt fullkorn – ett måste) i Kongsberg och sedan ”kulturupphåll” i Heddal för att titta på Norges största stavkyrka. Vi fick på nåder titta in i den, eftersom det pågick bröllop. Det var vackert med alla festklädda människor kring kyrkan, många i hembygdsdräkter.

En bit efter Heddal började det regna. Vi lämnade väg E134 strax efter Seljord – tog väg 41 mot Vrådal och sedan väg 38 mot Dalen, dagens etappmål. Första serpentinvägen – uppför, med våt asfalt – kändes överkomlig som förstagångsupplevelse (för mig som inledde karriären på egen motorcykel så sent som hösten 1999). Nästa avsnitt med hårnålskurvor gick nedför, mot Dalen, och var lite besvärligare, men forcerades i långsam hastighet. Efter några tips av Håkan gick det lättare i fortsättningen, så småningom t o m riktigt bra.

Vi övernattade i Dalen i något slags vandrarhemsbaracker på campingplatsen. Det hade slutat regna men var fortfarande blött. Efter en pastamiddag tillagad på en jättelik spis avpassad för lägerverksamhet tog Yngve och jag en promenad på ”byen” (norska för stad, men det svenska begreppet by är nog mer adekvat i detta fall).

Vi hittade Hotell Dalen – en jättelik, imponerande träbyggnad från sekelskiftet, byggd samtidigt med Telemarkskanalen för att få fart på turismen i inre Telemark. Intrycket blev inte sämre av alla de bilar som stod parkerade framför hotellet, och inte heller av människorna som rörde sig där. Nordic Packard Owners Club hade meeting. Och en genomsnittlig Packard Owner tycks vara en välbärgad, äldre gentleman med vitt hår, mörk kostym och fluga (och hustru i lång klänning) och en eller flera bilar i miljonklassen.

Från Dalen tog vi väg 45 tillbaka uppför gårdagskvällens serpentiner mot Valle och vidare mot Lysebotn. Vägen över fjället (Suleskar) var smal och krokig och rolig och vacker, med mötesplatser, snölegor, isbelagda sjöar och lösgående får. De mötande bilisterna var, med något lysande undantag som sånär hade kostat Lars en packväska, bra på att hålla ut på (och utanför) vägkanten. På högsta delen, 1050 möh, stod en massa små stenrösen (verkligen alldeles sanslöst många! Hela fjället var fullt!) byggda av människor som ville tala om att ”Jag var här”.

Vi fikade (kaffe och äppelkaka 50 kr) i Örnnästet och tittade ner på Lysefjorden 800 meter under oss och på vägen ner i många slingor i branten (ibland syntes de gå omlott). Sista biten går vägen i en kilometerlång, brant tunnel, utan belysning och med en 180-graderssväng på mitten. Lite läskigt men också ganska häftigt att åka sist i raden och se de andras bakljus och reflexerna vid tunnelsidorna. Man är tacksam så länge man inte möter någon!

Lysefjorden. Fullpackad färja. Solen sken, det var varmt och skönt – och gott att få av mc-kläderna och stövlarna. Färjeturen tog närmare tre timmar. Kaptenen berättade i högtalare vad vi såg under färden: Kjeragklippan, där folk hoppar med fallskärm (lagligt, till skillnad från Trollveggen) och landar i stenskravlet vid stranden, Kjeragbolten – ett klippblock fastkilat i en 500 meter djup skreva, sälar som låg och vilade på hällar vid vattnet, Prekestolen, 600 m ovanför vattenytan. Och det mäktigaste – Fantaholet (Fantafolket var något slags fredlösa banditer, som efter förrättat värv drog sig tillbaka till otillgängliga grottor längs fjorden och väntade på att läget skulle lugna sig) där båten körde in med fören i en katedralliknande bergsformation till dånande Griegmusik. Verkligen storslaget!

Övernattning på Prekestolens camping. Pasta (!) till middag , en pilsner eller två på serveringen och Irish coffee gjord på Standard Selection och snabbkaffe och med honung i stället för farin. En liten kulinarisk guldkant. Dock – har man tänkt sig en gourmetresa ska man nog välja en annan resebyrå. (Den planerade vandringen till Prekestolen ställdes in).

Klockan 22 gick solen ner, och vi med den. Jag låg ett tag och lyssnade på nattens ljud – några fårbjällror, porlande vatten, en avlägsen bilmotor, småpratande holländare och snarkningar från nära och lite mer fjärran. Sedan somnade jag också – lättvaggad efter en heldag på motorcykel.

Strax efter sex gick både vi och solen upp igen. Tälten var dyblöta av dagg på utsidan och kondens på insidan – det ångade när solen började värma. Upp ur dalen kom dimmoln rullande, allt närmare.

Vi kom iväg vid halvniotiden, åkte till Jörpeland för att tanka (Håkan med minsta tankvolymen och törstigaste motorcykeln bestämde tankningsintervallen, och här var det nästan kris!). När vi kom ner mot havet åkte vi in i dimman! Alldeles tätt. Men rätt som det var uppenbarade sig vita, solbelysta, nästan strålande hus här och var i dimman. Det var ett förunderligt ljus och oerhört vackert!

Väg 13 utmed Björnheimsvatnet-Tysdalsvatnet är nog bland det vackraste jag sett. Dimman hade släppt. Höga fjäll, delvis i morgonsol och delvis i skugga, speglade sig i blåaste blåa, helt blanka vatten. Vägen gick i mjuka, sköna bukter längs vattnet.

Färja mellan Hjelmeland och Nesvik, elvakaffe och färska wienerbröd vid Jösenfjorden med sol och värme och utsikt. Vägen dit passrade flera korta, helt mörka tunnlar. Man lär sig att snabbt fälla upp visiret och dra ner solglasögonen på näsan och titta under ögonbrynen för att överhuvudtaget se någonting i beckmörkret. Det är nog inte helt trafiksäkert.

Efter färjan Sand – Roped vidtog en fantastisk väg (520) i härliga kurvor längs Saudafjorden. Vi körde, åtminstone efter min uppfattning, ganska fort. Och det var nu den kom: aha-upplevelsen! Att det är kul att köra motorcykel! När mina något tvivlande kollegor frågat om det är roligt att åka motorcykel har jag sagt: ”Ja, det är jättekul. Man är ute, ser mycket, känner lukter och kommer till platser där man aldrig har varit”. Men här kom insikten: det finns en annan dimension, som inte handlar om höga berg, vackra
landskap, lukter, storslagna vyer. Det handlar om känslan, om kraften, om att lätta på gasen, välja spår, lägga ner cykeln, dra på genom kurvan, lätta, välja nytt spår, lägga ner åt andra hållet … i en rytm som blir som en dans. Känslan att köra – det är bara vägen och motorcykeln och jag och rytmen som finns. Härligt!

Från Sauda längst inne i fjorden följde vägen Storelva upp över Hellandsbygd – en smal och kurvig väg längs forsande vatten genom djupa klyftor. Bergssidorna sträckte sig ut över vägen och hundratals meter upp mot himlen, solen nådde inte ner i dalbotten. Klart vatten, väldiga forsar, svarta bergssidor och grönska. Verkligen en dramatisk natur! Dolomiterna kan dra något gammalt över sig! Och nästan ingen trafik.
Uppe på första platån, Hellandsbygd, mötte ett leende litet jordbrukslandskap med vackra trähus med skiffertak och snickarglädje. Ytterligare lite högre kom vi upp i snön. Vi åkte mellan höga snödrivor, istäckta sjöar, blankvatten med drivande ”isberg” och massor av sten! Och vidsträckta vyer över snöiga fjäll. Det var otroligt vackert. Och kallt. Norge är verkligen ett kontrasternas land – på kort tid famnar man både fjorden, havsnivån, med bördig, frodig grönska, dignande fruktträd och grönsaksodlingar och det karga, steniga, kalla och snöiga fjället 1000 meter högre upp.

Vi slingrade oss ner mot Röldal. ”Turistvägen” (dvs gamla vägen, som är mycket smal och fin, vi körde den för två år sedan) över Röldalsfjället var stängd. Kanske för mycket snö? Så det blev några kilometer tunnelkörning i stället, på väg mot Odda.
Från Odda följde vi Sörfjordens östra sida till Utne och sedan mot sydväst längs Hardangerfjorden till Jondal. Klimatet i fjorddalarna är gott – varmt och fuktigt och bördigt – och där finns ganska mycket bebyggelse. Vägen slingrar sig genom byar och fruktodlingar – och just nu började körsbären mogna. Det fanns flera små stånd längs vägen där man kunde byta några slantar mot en kartong med bär.

Det började kvällas. Med Lars i täten gick det ganska fort på den smala, krokiga och mycket skumpiga vägen. Både huvud, lårmuskler och handleder började kännas av. I Jondal var det 40 minuter till nästa avgång med färjan till Törviksbygd. Klockan var mycket och särskilt jag var ganska sliten. Vi fick syn på en campingskylt och beslöt stanna för natten. Campingen var enstjärnig – en gräsplätt mellan några träd vid en bäck, en toalettbyggnad och rinnande kallt vatten i en kran. Vi fick upp tälten och fyr på trangiaköken och åt vår pasta. Sedan blev det en tur ner till byen mot en
hägrande pilsner på hotellet. Men hotellet var stängt för ommålning just den här kvällen, och byturen var snabbt överstökad, så det blev tidig kväll i sovsäcken igen.

På morgonen hängde gråa skyar över fjället och regnet i luften. Det började så smått komma ner när vi hade packat ihop våra pinaler. Från färjeläget i Törvikbygd åkte vi via Norheimsund och sedan väg 7 mot Bergen. En trevlig väg med stora krokar och ett tiotal tunnlar. Den här gången åkte jag först och upptäckte att det var till fördel i tunnlarna – då kunde man köra på helljus och se lite bättre.

Efter ”elvakaffet” var det transportsträcka, delvis motorväg och ”bomveg” där även motorcyklister måste betala, in till Bergen. Yngve tog täten – han är suverän på att leta sig fram i städer. Vi parkerade cyklarna och drog en repa genom Vågen med salustånden och bland de gamla magasinsbyggnaderna på Bryggen. Sedan satte vi oss och tog en pilsner på en servering vid vattnet och mådde gott. Det hade blivit vackert väder igen.

Ut ur Bergen följde vi E16 till Dale. Många och långa tunnlar. Och vägarbete, där de höll på att lägga ny asfalt – klibbigt och halkigt. Men sedan fick vi belöningen: världens smalaste, krokigaste väg på klipphyllor utsprängda i bergssidan. En alldeles fantastisk väg upp genom Bergsdalen! Uppe på platån följde vägen en sjö – Hamlagrövatnet – och sedan bar det utför igen, ner mot E16 och Voss. En massa mysiga, fina krokar genom skogen.

Vi fortsatte till Vinje. Från Vinje åkte vi väg 13 norrut, in genom Myrkdalen, som slutade med en grön vägg, uppför vilken vägen klättrade i sicksack i många slingor fram och tillbaka. Det går mycket lös boskap längs de norska vägarna, mest får men även kor och getter. De hålls inom sitt område med hjälp av färister över vägen – tvärgående ribbor av järn eller trä med så stora mellanrum att djuren inte tycker om att gå på dem. De är inte heller alltid så roliga att köra över, särskilt inte om det är blött och de ligger i en kurva. För det mesta hålls djuren vid sidan av vägen, där betet finns. Men de skiter på vägen. Man kan nog halka omkull även i fårlortar!

Uppe på fjället var det mäktigt. Mycket snö, ibland drivor som var flera meter höga vid vägen. Is på sjöarna, och kallt. Och grant. Och en ringlande, härlig väg.

Ny färja – Vangsnes- Dragsvik över Sognefjorden. Sedan vidare väg 13 längs fjorden och in i Bärdalen, en trång dal som avslutas med en slingrande serpentinväg upp på nästa fjäll. Det började kvällas, och slagskuggorna från bergen sträckte sig allt längre ner i dalen.

Uppe på fjället var det åter massor av snö och kallt åt händerna. När det började gå neråt var vägbanan blöt efter en regnskur, och med den lågt stående solen rakt i
ögonen blev det ganska svårt att se. Det är också jobbigt, framförallt för handlederna, att köra utför på vägar som är skumpiga – och vi åkte många sådana den dagen. I varje gupp åker man framåt och måste hålla emot med armarna. Ibland försökte jag knipa åt med knäna om bensintanken för att hålla mig på plats, men det funkade dåligt. Mindre halkig sadel och dito byxor kanske skulle underlätta.

Här råkade vi ut för resans enda egentliga tillbud – Håkan mötte en sportbil på tvären i en hårnålskurva. Det gick bra, men han blev ganska skakad. Kanske var det tur att det var Håkan som råkade ut för situationen – han är ung med snabba reaktioner och kör motorcykel med ryggmärgen.

Nattläger i Jölstra . En regnskur på natten, men på morgonen var det fint igen.

Vi följde E39:an ett stycke. Utmed Jölstravatnet går vägen i böljande kurvor genom vacker jordbruksbygd. Vädret var vackert, sjön alldeles blank och speglade de höga bergen. Det var lite kallt när man kom in i skuggan. Och det luktade svagt av gödsel – vilket det gör på många ställen i Norge den här årstiden, och inte alltid så svagt heller.

Vid Byrkjelo åkte vi in i Våtedalen (väg 60). Dalbotten var alldeles platt, mellan höga branta fjällväggar. Allt var grönt – t o m vattnet som speglade de gröna fjällen kring dalen. Upp på fjället och sedan ner igen, till Utvik, Innvik och Olden, där vi köpte nybakat bröd och fixade fika. Här var nog enda stället där vi hamnade i bilkö. I övrigt var det inte mycket trafik på vägarna, och vi hade sällan problem att hålla vårt eget tempo.

Efter fikat bar det upp till Kjenndalsbreen – ett av Jostedalsbreens isfall. Sista biten var det grusväg – en av de få grusvägar vi åkte. De flesta vägar i Norge tycks vara asfalterade, även om de är väldigt små. Vi tog en promenad fram till isen och tittade in i den blå tunneln där jökelälven kom ut. Vattnet i jökelälvar är grått och grumligt av fint stenmjöl som isen skaver loss när den rör sig. Man ska inte dricka det, det vassa stenmjölet skadar slemhinnorna i halsen.

I Stryn skildes vi från Håkan, som drog hemåt. Och så var vi bara fyra – samma kvartett som åkte tillsammans i Norge förra sommaren också på en kjempefin tur.

Vi åkte västerut, väg 15, längs Hornindalsvatnet. En bred väg med böljande kurvor, lättkörd och snabb. Tog av mot Stigedalen, genom ”vanlig” skog. ”Det är inte lika vacker överallt” hann jag tänka, men det gick snabbt över och det var storslaget igen. Vägen gick via Austefjord (där vi handlade lite, fast det fanns just inget) till Volda (där vi handlade lite mer, särskilt pilsner). Så var vi på E39:an igen, som vi följde till Festöy och färjan till Solevågen. Vägen var fin och snabb. Vädret hade grånat till och det var ganska kallt. Vi värmde oss lite med varm choklad på färjan.

I Ålesund letade vi oss direkt till Prinsens camping. Slog upp tälten, badade bastu (!), käkade ärtsoppa och drack pilsner och tog en kvällspromenad i närområdet. Det var kallt men ännu inget regn.

På morgonen åkte vi in till Ålesund – en mycket vacker stad, återuppbyggd i jugendstil efter en förödande storbrand i början av 1900-talet. Vi åkte runt lite i stan – köpte nybakat bröd när doften blev oemotståndlig. Då började det regna! Och det fortsatte sedan hela dagen.

Vi åkte mot Åndalsnes, men tog av söderut mot Valldal-Geiranger för att åka Trollstiveijen ”baklänges”. Regnet strilade. När vi kom upp på fjället kom vi också upp i molnen – så då såg man inget heller. Det var väldigt kallt och mycket mer snö än när vi åkte där förra året – då någon vecka senare, i vackert väder och åt andra hållet. Usch vad vi frös! Och blev blöta! Vi stannade vid restaurangen vid toppen av Trollstigen och åt römmegröt – en norsk specialitet kokad på grädde. Massor av kalorier som värmer och mättar länge!

Förutom att vädret var uselt var stämningen lite vemodig, för vi skulle skiljas från Lars och Kjell, som skulle vända hem mot Hammarö. Yngve och jag tänkte fortsätta norrut längs norska kusten ett tag till.

Vi började nedstigningen i dimma och regn. Jag hade gruvat mig lite för Trollstigen – kom ihåg den från förra året, när jag åkte bakpå, som både brant och trång och besvärlig. Men det var inga problem att ta sig ner – vi hade åkt betydligt knixigare vägar tidigare under veckan. Dimman upphörde när vi kom ner under molnen, och ett kort avsnitt var det också torrt på vägen! Bara ett par kilometer, sedan regnade det igen. Vi vinkade till Lars och Kjell, som svängde höger upp genom Romsdalen. Själva fortsatte vi längs fjordarna till Sunndalsöra (trevliga, ganska storkurviga vägar, där man kunde köra undan även i detta väder). I Sunndalsöra fick vi tag på en hytte för natten och försökte torka oss själva och våra kläder lite. Vi ringde Lars och Kjell, som hade stannat i Dombås, också under tak.

Nästa dag, fredag, fortsatte vi till Trondheim. Naturen var inte längre lika dramatisk – inte lika höga berg och inte lika krokiga och branta vägar.

Vi klarade oss i stort utan regn och åkte trevliga vägar genom odlade dalgångar och hamnade till slut på E6:an till Trondheim och letade upp ett vandrarhem. Vi stannade där, fick hänga tältet på tork i källaren och hässjade kläderna i rummet för torkning.
Sedan tog vi en tur ner till centrum och Vinmonopolet och Nidarosdomen. Trondheim är en vacker stad, med gamla magasinsbyggnader vid vattnet och tvåvånings trähusbebyggelse i centrum. På kvällen gick vi ut och åt – pizza i stället för den vanliga pastan.

Eftersom det var så kallt och Norges Pohlman spådde fortsatt dåligt fortsatte vi inte vidare norrut, utan åkte till Röros i stället. Väg 30 upp genom Gauldalen var inte så vacker som jag hade väntat mig – det var mycket skog – men säkert en trevlig väg att köra när vädret är bättre. När vi kom till Röros hade det slutat regna, men man kände inget behov att ta av sig några kläder inför stadsvandringen.

Röros är en vacker gammal gruvstad, en del av världsarvet, med mycket turister och därmed också krims-krams-butiker.

Vi bestämde oss för att åka söderut i hopp om att hitta lite mer värme och styrde kosan mot Engerdal – Trysil. Strax före Jordet åkte vi upp till Bittermarka och övernattade i min fars stuga och tände både fotogenkaminen och brasa i öppna spisen och kokade fisksoppa. När vi gick och la oss vid 22-tiden var det bara 4 grader (varmt) ute. Yngve frågade om jag hade glykol i kylaren. Ingen aning!

Så jag sov oroligt, och vid tretiden kollade jag temperaturen. Då var det bara en grad! Jag funderade på att gå upp och lägga en filt över motorcykeln, men hann somna om innan jag kom till något beslut.

Nästa morgon var det åter strålande vackert väder. Vi övervägde att vända västerut i Norge igen, men bestämde att vi skulle åka hem och fortsätta semestern med en tur i södra Sverige i stället. Vi tog vägen över fjället till Trysil – tre mil grusväg, mestadels i tråkig skog – och sedan längs Trysilälven/Klarälven till Höljes, där vi letade upp en liten väg mot Bograngen (mera grusväg).

Vi fortsatte till Torsby och sedan på östra sidan av Fryken till Sunne och Östra Ämtervik. Där stannade vi vid Alma Löv-muséet – ett museum för ”experimental and unexpected art”. Ett besök där kan rekommenderas – både på grund av det idylliska läget, den hemkänsla Marc och Karin Broos sprider omkring sig, det goda kaffet och de spännande byggnader de åstadkommit för att visa märklig – och konstig – konst. Sedan bar det hemåt för att nästa morgon starta en tur runt Sydsverige. Men det är en annan historia.

Nedtecknat och fotograferat av Kerstin Berg, medlem nr 63 i HIMCC (touringmästare 2000)

Pragresa den 28/6 – 8/7, 1999

Posted on 8 augusti, 1999 by admin

Semesterminnen ur huvudet på en biker

Deltagare:

Kjell Landegren, Honda 650
Mattias Landegren, bakpå
Bo Eriksson, Suzuki Intruder 1400
Johan Eriksson, bakpå
Tommy Landegren, Honda 650
Hemming Pettersson, Honda CBX 1000

Avfärd:
Från båtskjulet vid Klarälven måndagen den 28/6 1999. Hemming hämtade grönt kort på försäkringskassan eftersom han inte hade bestämt att följa med förrän i går kväll.

Etapp 1:
Måndagen den 28/6 från Skoghall till Nivå camping strax söder om Helsingör i Danmark, i stort sett regn hela vägen och inget duggregn heller utan riktigt spöregn. Tank- och p-stopp i:

Brålanda
Trollhättan
Lilla Edet
Varberg
Åsknedslag ?? (i kraftledning)
Helsingborg
Färja till Helsingör (285 kronor)

Vi tog motorvägen mot Köpenhamn/Rödby, stannade efter ca 3 mil och Hemming frågade efter camping vid ett rastställe. Vi fick köra tillbaka ca 1 mil, sedan till höger från motorvägen till Nivå vid Öresund där det fanns campinghytter och pils samt röd pölse. Fortfarande var det blött och lerigt utanför hytterna fast det hade slutat regna.
På tisdag morgon ringde Hemming till jobbet för att kolla att allt var OK samt lämnade tidrapporten på telefon. Som tur var gick det bra, annars hade han varit tvungen att återvända härifrån.

Etapp 2:
Tisdagen den 29/6 från Nivå till Lubeck. Upp på motorvägen igen mot Rödby. I höjd med Saksköbing fick Tommy akut soppabrist och svängde av vid första bästa (mot Saksköbing) Emellertid hittade vi ingen soppa förrän både Bosse och Tommy fått stopp. Hemming (som är en hävert på danska) remmade in på den lokale KRO. Där satt 2 st gode landmän och spiste pillede rejer med schnaps. Dom upplyste om att ifall vi hade kört ytterligare ca en kilometer på den väg som Tommy först tog hade vi varit inne i Saksköbing. Som tur var hade Tommy med en tom saftdunk, Kjell och Hemming körde till Shell i Saksköbing och fyllde på soppa. Det var lite dåligt handtag på saftburken, så Mattias åkte med Hemming och dunken tillbaka till KRO’en där Tommy och Bosse väntade på soppa.

När nu alla hade tankat drog vi vidare mot Rödby. Där fick vi vänta knappt en kvart så var det avgång mot Puttgarden Den färjan tar ca 45 minuter, sen var det Autobahn mot Lubeck. Vid första tankningen i Tyskland fick vi veta att det bara finns blyfri bensin i hela Tyskland. Hemming, som inte gärna kör blyfritt med tanke på sina 24 ventiler, fick köpa en flaska blytillsats som skulle räcka till 250 liter, det finns kvar i den ännu. Lubeck var det inget problem att hitta, men nån camping – nä! Efter ca 2 timmars snurrande på kullerstensgator stannade vi vid en mack och Hemming (som är en hävert på Tyska) köpte en Stadtplan och lyckades även få anvisning på tyska till var vi kunde finna en camping. Tja, sen var det inte, frånsett en smärre felkörning, något problem att hitta. Och si – till vår stora förvåning var det precis samma camping som vi hade bott på förra gången (1994), fast nu kom vi från andra hållet till campingen. Från campingen tog vi bussen in till stan och efter lite fotvandring upptäckte vi att vi var hungriga. Vi stannade till vid en restaurang med uteservering vid floden Elbe, men när det strax började regna så gick vi inomhus. Tommy och Hemming beställde mat, medan Bosse och Kjell satte sig i pilsnerbaren. Källarmästaren, som var en skäggprydd herre med skjortan hängande utanför hade mycket att stå i och sprang fram och tillbaka som ett skollat troll. Det dröjde och dröjde, men till slut fick Hemming honom inom hörhåll och ropade ”Herr Ober !!”, varvid han faktiskt tvärnitade och sa nåt om kommer strax eller så. Kjell och Bosse som satt i baren såg hur han skällde på den stackars kinesiske kocken, varvid denne helt tvärt stängde dörren till köket. Han blev nog sur och vad han muttrade för sig själv därinne hade vi säkert inte förstått iallafall. Till slut fick vi vårt käk och därefter tog vi bussen tillbaka till campingen efter ett pilsnerstopp på nån sorts fast-food- pizzeria för vidmakthållande av vätskebalansen.

Etapp 3:
Onsdagen den 30/6 från Lubeck till Leipzig Ja, det var bara att köra och tanka och köra och tanka. Vägarna är väl inte helt färdigbyggda i östra Tyskland ännu, men avsevärt bättre nu än 1994. Knappast någon ”umleitung” kvar. Vis av tidigare lokal sightseeing på kullerstenar i Lubeck köpte vi på en mack strax utanför Leipzig (rackarns, här regnade det igen!) en Stadtplan och letade efter symboler för hotell, camping och hytter. Avfart 21 verkade bra så vi drog iväg och hamnade i en by mitt ute i mörkaste sönderbombade östtyskland. Hemming (som är en häävert på Tyska) klev in på ett lokalt pang och frågade efter ”zimmer frei”. Där var ”alles bezetst”, det fanns visserligen ett hotell längre bort, men det trodde dom var för dyrt för oss. Men vad gör man – det är sent och man måste ju sova. Det kostade 125 D-mark per dubbelrum och dom tog VISA-kort. Hotellet hette Seerose som vi raskt översatte till Näckrosen för att få lite hemkänsla. Hela place’t var nybyggt liksom radhusen runtom. Vi lyckades få både pilsner och sova ändå. Vad jag förstod på den blonda tjejen i baren så var hennes högsta önskan att komma därifrån.

Etapp 4:
Torsdagen den 1/7 från Leipzig till Prag Ja, nu börjar den exotiska delen av resan, åtminstone för dom som inte varit hit förut (Bosse och Johan). Vi passerade Dresden utan att stanna och efter det så kände jag igen den MC-Donalds restaurang där vi förra gången träffade på Heinz Riedel. Det var han som guidade oss tillbaka till campingen nere i dalen förra gången och beundrade min ”ölkuhler”. Men Tommy körde bara förbi nu, kanske såg han inte Donalds eller så hade han brådis till gränsen. (Efter soppatorsken i Danmark fick Tommy köra först, han hade den minsta tanken) Hettan i Dresden började avta lite när vi körde uppåt. bergen, man kör nämligen över Erzgebirge mellan Dresden och Prag. Vi kom i bilfilen mot gränsen och det var nog tur – Långtradare stod och väntade i en kanske en mil lång kö. Det tog kanske en halvtimme i bilkö att komma fram till tullen. Tullen ligger precis på den högsta platsen på berget så härefter gick det bara utför. Tommy visade pass och blåste över utan problem, men när Bosse kom fram flög fan i polisen. Han pekade som en vansinnig på STOP-skylten och sprang in efter en kollega. Vad det var för problem är fortfarande oklart, om det var decibellen på Intrudern eller långgaffeln som kom över vita linjen vet vi inte. Så när Hemming och Kjell kom till stoppet smög de bara försiktigt fram och såg så snälla ut som möjligt.

Strax efter tullen stannade vi för att växla. Man fick ca 1700 Tjeckiska koronas för 100 D-mark. Därefter började färden genom Böhmen ner mot PRAG. Inom snart upptäckte vi vad som menas med ”musikant” och G-string. Det stod tjejer vid varje fik och rastplats för att ragga kunder. Troligtvis var det lastbilsekipagen man satsade på men dom verkade inte ointresserade av knuttar heller.

Jaja, hej å hå, nu skulle vi ägna oss åt kulturen en stund. Det är ruskigt hur människorna kan göra mot varandra. Tommy hittade rätt till Theresienstadt trots att det tjeckiska vägverket byggt en motorväg direkt till Prag. Förra gången gick nämligen vägen till Prag via Theresien.

Theresienstadt, ett av nazisternas koncentrations- och utrotningsläger för judar är fortfarande 55 år senare en ruskig upplevelse och ett vittnesbörd för eventuella tvivlare om hur det gick till.

Åk dit och titta själv. Vidare mot Prag, vi hade på tips av Björn Andersson tänkt hyra in oss på båten Albatross som sedan länge ligger förankrad i floden Moldau som rinner genom Prag. Där var det tyvärr fullt, så efter att Kjell och Mattias konstaterat detta gick Hemming (som är en hävert på hotellengelska) in och fick tips om att det fanns en turistrumsförmedling i närheten av järnvägsstationen. Eftersom vi hade varit i Prag tidigare hade vi ett litet hum om var järnvägsstationen kunde ligga så efter att ha kollat kartan (som vi påpassligt hade expropierat på Albatross) drog vi iväg och fann den ganska raskt. Likaså hade vi tur att hitta turistförmedlingen, fast den utifrån såg ut som Hultsfredsfestivalens kansli. Där fick vi superb hjälp av en tjej som ringde ett samtal och 10 minuter senare kom en kille i en rostig Passat och hämtade oss. ”Häng på bara” sa han, vilket vi gjorde. Han körde som en biltjuv genom Prag och jag vet inte hur många rödljus vi fick köra mot för att hänga med (fråga Kjell som låg sist). Som vi senare fick lära hade det nog inte hänt nåt annat än att vi hade blivit av med 1000 koronas (250 SEK) ifall vi hade åkt fast. fter ett tag började vi känna igen oss – vi passerade spårvägshållplatsen ”Sokol Troja”, som var vägen till campingen med slakteriavfallen som vi bodde på för 5 år sedan. Lite längre upp i backen längs spårvägen var vi framme. Ett rappat tvåvåningshus under renovering. Vår värd var verkligen mån om oss, han berättade hur spårvagnen till centrum gick, att det var billigare att käka här i förorten Troja, vilka öppettider som pilsnerbutiken hade samt att vi inte skulle ha plånboken med oss när vi gick ut. Mandomsprovet fick Kjell och Hemming som frivilligt gick ut och köpte pilsner i 30 graders värme iförda skinnkläder. Det
var tur att kläderna fick torka i 2 dagar. Naturligtvis åkte vi en sväng in till centrum redan första kvällen, Johan och Mattias ville gå runt själv. Vi fick sedan höra att dom hade blivit erbjudna att köpa knark, men avböjt förstås. Till oss äldre var det ingen som ville sälja nåt, det syntes väl på vår mondäna stil att det inte var någon ide’. Fredagen den 2/7 Dagen därpå åkte vi åter in till centrum för att uppleva kulturen i dagsljus. Köpte lite souvenirer, såg på det berömda klockspelet i kyrktornet på torget i Prag. Där köpte vi den dyraste pilsnern som fanns, den kostade 80 koronas, dvs ca 20 svenska kronor. Mattias såg glad ut när han kom ut från banken. Mattias (som är en hävert på Pite-mål) hade nästan fått ihop det med ett par tjejer från Sundsvall i banken. Bosse, Johan och Mattias var uppe i Kruttornet, vi andra hade varit där förut så vi inspekterade kommunalkontoret som påminde om ett operahus. Något för Hammarö kommun att ta efter.? Vi tog en pilsner på en uteservering utanför Islands Ambassad och inspekterade en Tatraplan som stod strax bredvid samt besökte en tortyrutställning med många fiiffiga medeltida avrättnings- och pinoinstrument, varav garrottering sades vara ett av dom humanare. Det var förstås inkvisitionen, dvs religiös fanatism som varit den största inspirationskällan till att pina ihjäl folk. Karlsbron, uppkallad efter Carolus IV, konung av Böhmen (1346- 1378), krönt till tysk-romersk kejsare 1355, var ett givet turistmål med musikanter (riktiga alltså) och månglare. Flickor i Karl-Alfred kostym försökte sälja på oss en båttur på floden, men istället fann vi en uteservering med skugga där vi tog oss en svalkande pilsner. Vi hade bestämt med Johan och Mattias att vi skulle träffas vid Karlsbrons ena ände klockan 16.00 precis. Eftersom vi kom lite senare än kl 4 fick vi klagomål för förseningen, men det var ju dom som skulle vara där precis klockan 16. Därefter tog vi spårvagnen hem till Troja. Efter någon timmes vila följde vi värdens råd och intog en bättre middag på en lokal krog. Johan fick en åthutning på tyska av servitören för att han inte åt upp salladen. ”Junge, das ist notwendige vitaminen!” Sedan åkte vi åter in till centrum, men vad vi gjorde då kommer jag tamig bövelen inte ihåg.

Etapp 5:
Lördagen den 3/7 från Prag till Pilzen Packat och klart – vi kom iväg ca halv elva, men eftersom det inte var någon lång etapp (ca 12 mil) så hade vi gott om tid ändå. Temperaturen avlästes på en skylt vid autobahn: 34 grader i luften och 49 på asfalten.
Vid ankomsten till Pilzen körde vi in på stora torget (kyrkan stod mitt i byn som sig bör). Den första parkeringsplatsen blev vi bortmotade från av polisen eftersom det pågick ett bröllop och dom hade väl bokat platserna, men någon passade på att fråga efter turistbyrån, varvid han pekade tvärs över gatan – 10 meter bort! Vi parkerade istället på andra kanten av torget, Tommy och Hemming satte sig i skuggan av katedralen och väntade medan Kjell, Mattias, Bosse och Johan gick in på turistbyrån. Vem det var som förde talan vet jag inte, kanske var det Mattias (som blivit en hävert på tjeckiska), men om en stund kom dom ut och meddelade att dom fixat ett hotell. Det var bara ett problem sa Kjell – ”det låg centralt”. Jovisst, med tanke på allt spårvägsresande i Prag var det välkommet, fast Kjell såg mycket spjuveraktig ut. Vi hittade hotellet och ställde cyklarna precis framför entre’n Där stod dom sedan i 2 dagar utan minsta problem. Vi plockade av alla grejor på cyklarna och installerade oss i rummen. Det var skönt att få byta om till T-shirt och shorts i stället för skinnställ, stövlar och hjälm (med tanke på 34 grader celsius i skuggan). Efter en liten stund kom Kjell in på rummet till mig och Tommy: ”titta ut genom fönstret” sa han. Jajamän, tvärs över gatan stod 6 st galanta damer i en inbjudande uppställning. Det var nämligen såhär att Kjell efter att ha packat upp skulle kolla hojarna och när han stack ut skallen genom fönstret vinkade en av damerna till honom och pekade på hotellets entre’. Vad som avsågs gick inte att ta miste på och varför det var en extrasäng på tvären i rummet med en stor spegel bakom förstod man ju. Turistbyrån hade anvisat oss rum på en bordell ! Det skulle ha varit turistbyrån i Jönköping det !! Som goda kultursnubbar bestämde vi oss raskt att besöka Urquell museet. Där fick man veta att det var Kung Gambrinus dä som hade kommit på att man skulle börja brygga öl i Pilzen. (det kallas ju pilsner (Pilzener bier), som betyder bier från Pilzen). Men nån pils bjöd dom inte på, vi fick vackert betala både T-shirt och en 33’a Urquell. Vi besökte även en NON STOP strip-tease pub, det var en imponerande uppvisning i värmen. Idla-flickorna kan slänga sig i väggen! När vi passerade torget fick vi syn på ett par jättesöta tjejer i lätt sommarklädsel. Bara man tittade på dom; vilket Bosse inte kunde låta bli, så kom dom fram till en och frågade på chans. Det skulle kosta 50 D-mark för en timme Som det ännu var tidigt på dagen lyckades vi smita. Sedan hamnade vi på bakfickan till ett flott hotell, men det var samma business där. Hemming lyckades dock domptera orkestern genom att fråga bartendern om dom inte hade någon Elvis-musik. Efter långt letande lyckades han hitta en CD med EN (1) låt av Elvis: O Sole Mio (It’s Now Or Never),

resten var vanlig bumpa-musik. På hemvägen blev vi åter uppvaktade i ett gathörn av galanta damer. Det var ju trevligt, men som väluppfostrade hemifrån av socialstyrelsen tordes vi inte gå med. Särskilt Bosse var ångerfull att ha tackat nej när han egentligen ville ha sagt ja. (det var egentligen inte bara han som ångrade sig om sanningen skall fram) Hemma på hotellet blev det väl någon pilsner i puben innan nattinatti. Där satt hallicken och den lokale turisten. Hur som helst så ringde hallicken ett samtal och efter en stund blev det lokal striptease (Die Junge, Bosse och Tommy trodde väl inte det skulle bli nåt så dom hade gått och lagt sig). Även ”bumsen” erbjöds, men även denna gång avböjde vi. Nu skall jag väl berätta om den lokale turisten och hans kompis hallicken…….. Vi träffade på hotellet en tysk som hette Wolfgang Link, ”der Wollie”. Han brukade åka hit till Hotel Morrison i Pilzen ungefär en gång i veckan. Det var mycket mera ”spass”, dvs kul i Tjeckien sa han. Efter som han inte gjorde ett barr annat än att dricka pilsner och snacka skit, men ändå kände till varenda vrå såväl på hotellet som i omgivningarna fick han epitetet ”den lokale turisten”. En gång hade han köpt en bil för 12000 koronas men redan samma dag blev han stoppad av polisen och fick blåsa ballong. Ja, den blev väl grön förstås så han måste betala 1000 koronas (som polisen säkert byxade), det var inget snack om körkortsindragning eller sånt. Nästa gång han fick blåsa ville polisen ha 2000 osv, så efter ett par veckor sålde han bilen eftersom det blev dyrare med blåsningsböter än vad själva bilen hade kostat. Han hade en kompis som vi inte fick namnet på, men som tydligen var någon sorts boss. Denne berättade att han hade ett stall om 6 st flickor från Ukraina och kunde erbjuda full service inklusive ”bumsen”. Han tipsade oss också om ett place som hette Reinhardshausen i Bad Wildungen när han fick höra att vi skulle dra vidare mot Kassel, men dit har vi inte kommit än. Han bodde i Stuttgart, ca 4 tim med Mercedes härifrån och hade även en båt i Boden-sjön. Vad han hade för business med den fattade vi inte riktigt. Söndagen den 4/7 Eftersom det var Söndag vilade vi oss ordentligt på förmiddagen. Sedan gick vi till Hotel Skoda och växlade pengar och på vägen tillbaka slank vi in på en MC-klubbliknande pub som drevs av ungdomar. Jodå, dom hade lagt märke till våra hojar utanför hotellet. Antagligen fick dom stå orörda för att vi hade parkerat så ”centralt” mitt i distriktet. Sedan gick vi till centrum in på en pizzeria (som händelsevis låg i porten bredvid NON STOP strip-tease, men det kändes som lite för tidigt med gymnastik) och åt (inte pizza, som Lars brukar kalla för mörtdeg med hundmat utan den dyraste biffen). Efter att ha rekonstruerat vägen till Urquell-museet slank vi in på ett ställe där det stod ”Kebab” och tog en pilsner vid randen av en uttorkad flodbädd, eller om det var en gammal vallgrav kanske.

Därefter bar det av hemåt till hotellet, har ni tänkt på hur mycket motion man får som turist, ibland går man fel och ibland går man rätt, i vilket fall brukar det bli en mil om dagen. Det är klart att det blir lite dyrare än att springa på Kilene, men oj så mycket roligare ! På vägen mellan hotellet och centrum stod ett monument som tjeckerna i Pilzen hade rest som tack för att yankees hade befriat dom från nazisterna den 6 maj 1945.

När vi kom till hotellet pågick en privat fest nere i restaurangen. Inte för att vi var inbjudna, men baren var ju öppen. Vi snackade lite ishockey med en av killarna där. Dom var stolta över att ha vunnit VM och så kände dom till Peter Forsberg.

Etapp 6:
Måndagen den 5/7 från Pilzen till Bad Wildungen utanför Kassel Eftersom vi planerat gårdagen med försiktighet kom vi iväg ganska tidigt på förmiddagen och vi visste att vi hade en lång resa framför oss. Vi käkade frukost på hotellet och Madame som hade haft språklektioner med Mattias (som hade blivit en häävert på tjeckiska) hälsade oss med ett ”Guten Tag” och vi svarade hövligt på tjeckiska ”Dworny Dan”. Sen skulle Bosse försöka ta ett kort av Madame bakom baren, men hon duckade under, fast efter lite smicker dök hon upp igen. Vi får väl kolla på kortet såsmåningom.

Även den lokale turisten var på alerten och ville höra ”musiken” från min 6-cylinder CBX. Jag startade väl lite och sa att det blir ingen musik förrän vid ca 7000 varv och det ville jag inte dra på stående stöd. Då hade väl stuckaturen från 1600- talet rämnat och fallt i skallen på oss. Med tanke på att den redan varit med om två världskrig ville jag inte fresta den med ytterligare ett. Högtalarna från det andra (antar jag) satt fortfarande kvar i gatuhörnen, där hade man säkert fått höra Hitlers tröstande ord till folket. Ja, frukosterade, packade och klara satte vi oss på hojarna, Mattias (som är en hävert på tjeckiska) sade säkert ”Auf Wiedersehn” på tjeckiska och Bosse (som är en hävert på det) gav en kram till Madame. Vi skulle alltså till Kassel i Tyskland, det skulle bli drygt 60 mil. Tommy med tanken drog iväg, men vi hann bara passera en rondell förrän Bosse slog stopp och slet av packningen. ”Var f- n är passet”? Efter en svettig kvart (nu var vi nog uppe i 60 grader i solen) hittade han det i väskan -puh! Tommy som körde först hade vänt och kom tillbaka. Samtidigt kom vi på att vi nog skulle ta en annan utfart, nämligen mot Nurnberg. Så tillbaka genom rondellen, in till spårvagnshållplatsen och till höger. Nu märkte vi snart att vi var på väg mot tyska gränsen. Vid vägkanten på ett tankställe satt en madam i samma viktsklass som Muhammed Ali – svettig som efter 10 ronder i värmen, fast med musklerna på andra ställen. Efter urkundsstudier (Mattias och Tommy har blivit hävertar på kartläsning, vi andra hade packat ner glasögonen) passerade vi söder om Nurnberg, tankade och tog autobahn mot Kassel. Därvid upptäckte jag varför det inte var riktigt helperfekt att köra autobahn. Tommy låg för det mesta på 120 km/h och min CBX har tydligen nån momenttopp just där, för om jag låg med konstant gaspådrag i 120 så ville gamla Bettan accelerera så jag var tvungen att slå av hela tiden. Så var det tanka, köra, tanka köra igen. Efter ett antal timmar fick vi skåda skylten mot Bad Wildungen och svängde av autobahn söder om Kassel vid ett ställe som hette KnullWald. Inte nog med det, där fanns också ett KnullHotel. Vi tankade, jag köpte cigarretter och en flaska Jim Beam. För säkerhets skull, det var ju en kurort med skogspromenader, gyttjebad och järnhaltigt vatten vi skulle till.

Reinhardshausen var inte så lätt att hitta, allting hette Bad Wildungen, men efter lite lokalsinne så fann vi iallafall kuranstalten. Hemming remmade in på själva kliniken, där var kliniskt rent, fotmassage, varma gyttjebad och inte en människa under 70 bast! Vi stoppade en hundrastande geltleman och frågade efter hotellet. Han sa då att för att komma till hotellet måste vi fara tillbaka och köra runt samhället och in från andra hållet för det var nämligen ”einsgerichtet” . Sagt och gjort, efter en runda på 2 km kom vi till andra sidan av kliniken och där låg kurhotellet. Hemming gick in och frågade vad det skulle kosta och under tiden stod dom andra vid ett vägkors. När Hemming kom ut mötte han Bosse som sa att hotell var fixat. Det hade nämligen kommit ut en farbror från ett hus tvärsöver gatan där dom stod och väntade. Dom dubbelrummen kostade 40 D-mark per natt och det var avsevärt billigare är på kurhotellet. Dethär hotellet hette ”Die Grune Baum” och var helt klart mera i vår smak. (kan rekommenderas, helgen efter oss skulle det även bli en större MC-träff i trakten) Man kan ju fundera om vår kompis från Pilzen hade ringt eller om det var normalt födgeni hos hotellägare på tyska kurorter. Här fanns det tillochmed garage. Efter lite omstuvande fick jag baxa in CBX-en bredvid en gummibåt. Erich, som värden hette hjälpte till att skjuta på, jag höll lite i handbromsen så det inte skulle gå för lätt. Efter att ha packat upp och duschat (gudomligt!) och tagit en liten whisky ville vi naturligtvis ha mat och pilsner. Jodå, tvärsöver gatan fanns en pub som hade allt. Vi satt ute under 2 pilsner, värden från Die Grune Baum var med och såg till att allt gick väl, därefter flyttade vi in för att äta. Jag tog stek och ett glas gott rött vin till steken, vilket även damen som hade stället tyckte var mera passande än öl. Under tiden vi åt var det några män från orten som roade sig med spikislagning. Hammaren var ingen stekpanna precis, den hade en egg som en slö yxa ungefär, så det var nog inte helt enkelt. Efter maten avnjöt vi några pilsner till och fick chips och nötter till. ”Nussen” sa Hemming (som tydligen inte var nån hävert på tyska längre). Nänä, dethär är ”nussen” sa damen och pekade på sina stora tuttar, äkta vara ”und kein silicone”. Man lär så länge man lever ! Sa jag att vi hade kört 60 mil den dagen ? Hurra för Autobahn!

Etapp 7:
Tisdagen den 6/7 från Bad Wildungen nästan till Puttgarden Återigen på autobahn! Denhär gången A1 mot Hamburg. Vi rundade väl Hamburg på nåt vis och kom ut på motorvägen mot Puttgarden. Kanske kunde man ha genat, det stod Kiel/Flensburg på en skylt tidigare.
Skitsamma, dom enda resor man ångrar är dom man aldrig kom med på ! Ca 2 mil före Puttgarden slog vi halt vid ett motell bredvid vägen.

Det visade sig vara perfekt timat för det verkade inte finnas nåt annat före Puttgarden såg vi sedan. Vi fick oss mat och pilsner och en promenad i omgivningen. Är det någon som vet varför man odlar vallmo bland gräset (baljväxter) på åkrarna?

Cyklarna fick vi parkera bakom hotellet, vid en mur, körde mellan trädgårdsmöbler och lakan på tork. Bilisterna fick stå på en grusplan mot vägen, Tackar ! På BP-macken strax bredvid blev vi av med mycket tyska småmynt när vi köpte några pilsner.
Vet du förresten att Puttgarden ligger i Schlesvig-Holstein och att den Holstein som du köper i Konsum egentligen kommer därifrån? Fast i Konsum är den anpassad till dom regler som gäller här i mellanmjölkens land.

Etapp 8:
Onsdagen den 7/7 från Puttgarden till Bankeryd vid Jönköping Efter frukost på motellet och tankning på BP drog vi till färjeläget i Puttgarden. Färjebiljetten till Helsingborg kostade 70 D-mark, det var ungefär vad jag hade kvar. När vi väntade på färjan träffade vi en tysk som kört från Stuttgart kl 4 i morse och skulle med färjan från Grisslehamn till Åland kl 20.00 på kvällen.

”Då får du allt stå på” sa jag. ”Kein problem” sa han och pekade på sin CBR 900. Men jag tror han fick problem iallafall. Man klarar inte att hinna till Grisslehamn kl 20.00 när man står och väntar på färjan i Puttgarden kl 11.00, samma dag, inte ens med en CBR 900 !! En lugn färjetur fick vi, sedan ut på motorvägen i Danmark mot Köpenhamn och Helsingör. När vi kom i höjd med Köpenhamn tittade jag på vägmätaren och undrade hur Tommy hade det med soppa. Tja, rätt som det var kom det ut en polispiket på vägen och Tommy började sacka. Det var emellertid soppan Tommy var rädd för och inte polisen. Han svängde av och hittade strax en Q8-mack, Tommy och Bosse tankade, medan Kjell och Hemming avvaktade till Helsingborg. Väl framme i Helsingör var vi snart ombord, det går en färja var 20’e minut. Kjell hade fått sätta på reserven strax före färjan. I Helsingborg skulle vi till en bank och stannade mitt i centrum. Bosse, Johan, Kjell och Mattias gick in på banken, Tommy och Hemming väntade i hettan. (Medelpadsbussen passerade förbi på gatan medan Mattias var inne på banken, annars kunde han kanske fått lifta med tjejerna som han träffat i Prag till Sundsvall). Så kom Kjell, men ingen Bosse. Han hade fått syn på en tandläkarmottagning och tänkte laga en plomb ! Efter en stund kom han dock utan lagad plomb. Dom skulle ringa jourhavande och när han blev ledig var det ingen som visste. Så tankade vi på utfarten från Helsingborg och startade färden mot Jönköping på E4’an. Den var av varierande kvalitet, mestadels bra, men varför måste vägarbeten utföras under semestertider ? Vi checkade in på Vätterbygdens MCK Camping i Bankeryd kl 19.30. Undrar var han med CBR’en befann sig nu ? Här fick vi ”tugga gräs”, dvs sova i tält över natten. Det var faktiskt bara andra gången under hela resan. I övrigt hade vi ju bott på hotell. Klubbhuset var bemannat, dvs dom hade jour som vi också har hos oss så vi köpte en T-shirt och några pilsner. En tjej från SMC i Stockholm hade också dykt upp. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hon hette. Emellertid skulle hon sluta på SMC och börja jobba på pottfabriken Gustavsberg istället. För att komma hemåt brukar man ju köra via Mullsjö till Skövde men vi fick tips om att istället köra vägen genom Habo till Hjo, den skulle vara mycket roligare, krokig asfalt. Nu blev det Mullsjö iallafall, men det kan ju vara något att lägga på minnet till en annan gång. Ja, vägen Mullsjö- Skultorp- Skövde- Hasslerör- Kristinehamn och hem till Skoghall är ju kända vägar. I Hasslerör tankade vi
och Bosse ringde hem och beställde tid hos Folktandvården i Skoghall.

Epilog:
Om Norge och Tjeckien bytte plats skulle kombinationen av Tjeckiska priser, klimat och kultur samt Norska vägar bli en höjdare. Kan nån ta upp det i EU-parlamentet, tack ! Birger Schlaug?

Pilzen stavas förresten Plzen på Tjeckiska och Budweiser härstammar från Budovice. Bensinen (98 oktan Super Plus bleifrei) kostar 1,779 DM / liter i Tyskland.
Sammanlagt körde vi 380 mil på motorcykel. Egentligen hade vi tänkt åka till Österrike, men eftersom det var så mysigt i Tjeckien sköt vi detta på framtiden. Vad det kostar? Budgetera med 200 kr per natt för logi, 100 kr per dag för mat, 8 kr x 380 mil x 0,6 l/mil = 1800 kr för bensin så hamnar vi på ca 5000 kronor för 10 dagar. Fö har jag inte hittat ”u mit umlaut” på PC’n, lägg till umlaut där ni tycker att det passar !

Utsikt från en bönpall, en resa i Norge i juli 1999

Posted on 1 augusti, 1999 by admin

Start från Hammarö/Karlstad en gråmulen och varm onsdagsmorgon i mitten av juli – nio personer på sex motorcyklar. Färden gick i hög hastighet (väl hög) på krokiga vägar norrut genom Värmland, via Lysvik och Bograngen (trots att jag bott närmare 40 av mina drygt 50 år i Värmland har jag tidiga- re varit varken i Lysvik eller Bograngen!) till fika vid Klarälvens strand och sedan tankning i Lång- flon – sista möjligheten före passagen av norska gränsen. Där tankade en massa norrmän sidfläsk och annat EU-god(i)s; gemensam kö för bensin och livsmedel och endast en kassa gjorde att proce- duren tog tid.
Nästa stopp i Trysil för att handla kneiplimpa (det norska fullkornbrödet) och andra nödvändigheter för lunchen, som avåts vid Engeren några mil norr om Trysil. Redan där skedde en uppdelning av gruppen i sådana med och sådana utan Trangiakök. Vi med (Lars, Kjell, Yngve och jag) lagade käk vid vägkanten medan övriga snart fortsatte vidare norrut. Vi återförenades i Sömodal – då hade det börjat regna (tidvis ganska rejält) – och beslöt fortsätta några timmar till innan det var dags att stanna för natten. Vägen genom Hodalen mot Tolga (vid Glomma) var jättefin – kurvig med bra beläggning och vackra omgivningar. Vi följde Glomma söderut till Tynset, där vi hyrde ett par stugor (obetydligt större än 4-manstält) och fick skydd för regnet som fortsatte trumma hela natten i en hopplös kamp mot snarkningskonserten i vår stuga.

Torsdag morgon åkte vi i ”Trangia- gruppen” i förväg efter att ha utväxlat mobiltelefonnummer och kommit över- ens om var vi skulle träffas. Vi följde Orkladalen till Ulsberg och sedan E6- an till Oppdal på randen av Dovrefjäll. Naturen fick alltmer fjällkaraktär, vägen fortsatta att kurva sig och följde vatten- drag med mäktiga forsar. Emellanåt kom lite regn, men inte så det störde. Domus i Oppdal erbjöd ärtsoppa med bröd och kaffe för 30 pengar – det var skönt att komma in och få lite värme både inombords och utifrån. Från Opp- dal följde vi Sunndalen ner till Sunn- dalsöra (alpint klättercentrum) vid fjor- den. En mycket vacker och njutbar väg – och långt ute över havet i väster kunde vi skönja en strimma blå him- mel.Vi tog sikte på den blå strimman och följde fjorden – intill, över och un- der – mot Kristiansund och med Atlan- terhavsveien som mål. Atlanterhavsve- ien – åtta kilometer längst ute i kust- bandet, på några kobbar och många broar med horisonten som granne. Där kom solen! Det var redan kväll och oerhört vackert när vi fortsatte mot Molde. Och fick se den mest magnifika regnbåge jag någonsin skådat – en full båge med båda ändar i fjorden.

I Molde var det jazzfestival – massor av folk, fullbelagt på campingen (den temporära festivalcam- pingen tilltalade inte – där bor folket som håller igång hela natten) och fullt på restaurangerna. Så vi handlade lite (i Molde finns endast lättöl i vanliga butiker), åkte tillbaka några kilometer och slog upp tälten på Björnstad camping och tände Trangiaköken. Så började det regna igen.

Fredag morgon tog vi sikte på Ålesund (genom bl a en tunnel i spiral under fjor- den) – en mycket vacker stad med en stadskärna byggd i Jugendstil, återupp- byggd efter en omfattande brand i början av 1900-talet. En promenad i staden och en pilsner i solen på en uteservering med italiensk musik och vykortsskrivande.

Sedan blev det stora vägen (som inte var så stor) till Åndalsnes och Trollväggen. Det var högt! Och brant! Innan vi hade fått nackspärr åkte vi vidare uppför Trollsti- gen. Vilken väg! Som passagerare utan alltför mycket svindel kunde jag njuta av både utsikt, tjusiga berg och massor av
Fjällbrud – en blomma av orkidétyp som växer i klasar på bergväggen (jag minns min barndoms vandringar i Jotunheimen när min far klättrade med dödsförakt i branterna för att fotografera dessa rara blommor). Tjusigt! Att det var snäva serpentinsvängar och ibland svårt att komma runt bekymra- de mig inte så mycket från min position. Höjdrädda må stirra in i berget för att slippa se hur högt och brant det är. Väl uppe ställde vi cyklarna och promenerade till utsikten och fick en överblick över vad vi just hade tagit oss uppför. Hur kan någon över huvud taget komma på idén att bygga en väg här? Det var stiligt!

Efter en fika i solen som började sänka sig bakom fjället gick fär- den vidare mot Geiranger – ”Ducativäg” i härliga svängar över fjället (och ännu en magnifik regnbåge, den här gången spände den över ett högt fjäll), serpentiner ned till fjorden igen, färja över, serpentiner upp på nästa fjäll och slutligen Örneveien med nya serpentiner ned mot Geirangerfjorden. Vilken utsikt! De sju systrarna (vattenfall) på norrsidan och Prekestolen (inte den ”riktiga” som ju finns vid Stavanger) på sydsidan av fjorden, och solen som höll på att gå ned. Vid tiotiden kom vi till campingen längst in i fjorden, reste tälten och hittade resten av gänget (som valt en annan väg) på puben. Öl och pizza. Inte ett moln på den allt djupare blå himlen. Dånet från forsen dränkte alla snarkningar utom de allra närmaste.

Lördag morgon klockan sju: uppstigning. Allt var blött av dagg och kondens! Himlen blå, men solen gömde sig bakom de höga fjällen. Det var kallt! Vi packade ihop och for upp på fjället – uppför ytterli- gare en serpentinväg med fantastisk utsikt – och åt fru- kost vid en snölega i solen. Mycket skönare kan det inte bli! Högt ovanför oss cirklade en örn – och en buss på väg upp till Dalsnibba (1476 möh). Det var vårt nästa mål. En smal grusväg i ett antal ser- pentiner och utan räcken upp till toppen. Och en hänförande utsikt ned över Geiranger och fjorden. Framför oss på vägen ned hade vi en skräckslagen tysk på en HD Electra Glide – han körde mitt i vägen så sakta att man oroligt undrade hur han kunde hålla balansen.

Ottadalen ner till Lom (den norska glassbilen låter inte lika eländigt som den svenska men ser lika- dan ut) och sedan Böverdalen upp på fjället igen. Då var vi i kanten av Jotunheimen och hade hela det imponerande fjällmassivet framför ögonen. Snöklädda fjäll och delvis isbelagda sjöar – och blå himmel – så långt man kunde se. Oerhört vackert! Från Turtagrö en liten smal väg över fjället (tacka kraftledningsbyggarna för den!) till Övre Årdal (ytterligare en fantastiskt vacker serpentinväg ner till havsnivå), där vi tänkte köpa födelsedagstårta. Klockan fem en lördag! Det var bara Rimi som var öppet så dags, så det fick bli en inplastad äppeltårta, som avnjöts i myggors sällskap vid stranden av Tyin. Djungeloljan fungerade dock, tårtan var faktiskt god och det var skönt att sträcka ut sig på marken en stund. Man blir trött även av att sitta bakpå.

Skulle vi fortsätta över Valdresflyet som planerat eller ..? Jo, det skulle vi, men Lars behövde köpa olja först. Efter att ha skapat bättre balans mellan natur- och kulturupplevelser genom ett stopp vid Öye stavkyrka (en liten fin kyrka från 1100-talet vackert belägen vid Vangsmjö- sa) rullade vi in på en mack i Vang – och där dog vår motorcykel! Inte skuggan av liv! Efter att ha stressat kassapersonalen tog Lars saken i egna händer och hämta- de instrument i verkstaden (självbetjä- ning) och ställde diagnos: batteriet slut! Så var det! Endast två år gammalt och helt utan förvarning hade batteriet lagt av. En koll i hyllorna i verkstaden visade att
där fanns ett precis likadant batteri, och efter att ha mobiliserat en person som visste hur det skulle gå till kunde det nya batteriet monteras och vi for vidare när klockan var halv tio. Vi skippade Valdresflyet för att slippa tälta i minusgrader och körde dalen nedåt till Fagernes, där Lars kände till en liten fin camping (där de hade friska blommor i tvättrummet). Upp med tälten, eld i Trangiaköken och lite myggsprej och whisky. Sedan var det natt. Inom en minut sov sällskapet.

Söndag – sista dagen – hemresa. Det kändes som alltid lite vemodigt när en trevlig resa går mot sitt slut. Ner genom Aurdalen, en riktig kulturbygd, och över till Gjövik och Mjösa. Jättefin väg längs Mjösas västra sida, sedan österut till Sand och Kongs- vinger. Därifrån blev det raka spåret hem till Karlstad, med en sista paus vid Ny- sockensjön mellan Åmotfors och Arvika.

Några reflexioner:

Tält har begränsad livslängd. Nytt tält behövs till nästa resa!
Tunneltält är rymligare än ryggåstält
Trangiakök med gasol är snabbare än sprit-d:o – och sotar mindre. Men är mindre autentiskt.
Baddräkt tog upp onödig plats i bagaget.
Tält är lyhörda. Gå omkring på en campingplats och lyssna!
Fyra norrmän ryms i ett litet kupoltält (fråga mig inte hur, men de verkade glada och nöjda, även på morgonen).
Tunnlar är obehagliga – i synnerhet sådana utan belysning, drypande fuktiga och som kröker. De kan dock åtminstone delvis undvikas om man studerar kartan lite noggrant.
Som passagerare ser man mindre av vägen och mer av omgivningen – man skulle dock behöva kullager i nacken!
Med någorlunda lika inställning till ätande, sovande, åkande mm är förutsättningarna goda att gruppen ska fungera bra och resan ska bli trevlig.
Mathållningen blev man inte fet av. Minus två kilo som extra bonuseffekt.
Man ska ha tur – och goda vänner. ”Då årner dä sej”.
Mobiltelefon är bra – bara man vet vart man ska ringa.
Nästa år ska jag köra själv (?!).
Norge är fantastiskt – nästan onödigt – vackert. Luktar dock bitvis lite illa av flytgödsel.

Resa till Isle of Man i maj/juni, 1991

Posted on 4 juli, 1991 by admin

Deltagare:

Kjell Landegren, BSA 500 cc 1954
Tommy Landegren, Bonneville 750 cc 1972
Hemming Pettersson, Honda CB 750 F2 1982
Lars Johannesson, Kawasaki 750 cc 1981
Håkan Johannesson, Suzuki 400 cc
Knut Magnusson, Honda Gold Wing 1976
Håkan Kvarnlöf, Kawasaki 1300 cc 1980
Jens Johansen

Onsdag 29/5
Start kl 12.15 från Göterstavägen 3, Skoghall för Hemming, Tommy, Kjell och Tuta. Bosse Eriksson var där och vinkade av. Första etappen gick till Slottsbron (Görans Sport) där Tuta köpte skor och jag köpte kätting och lås. Nästa stopp var Köpmannebro där jag upptäckte att jag inte hade nån film i kameran trots att jag knäppt flera kort redan. Nåväl, efter Tutas medhavda fika drog vi vidare mot Mellerud där vi skulle tanka, men strax före Mellerud vi avtagsvägen mot Håverud stannade Tommys Triumph, eller rättare sagt, den började låta så hemskt att han inte vågade köra vidare. Vi skruvade av transkåpan och tyckte oss kunna konstatera att ramlagret hade gått.

Jag åkte in till Mellerud och ringde CYCLE CITY (inget svar) och sen till TRITON. TRITON hade lager hemma så Tommy beställde bärgning till Göteborg. Om vi hade haft lite is i magen och snackat med TRITON hade han kommit och hämtat oss med sin buss, vilket säkert hade varit billigare än bärgare från Bäckefors! Bra att veta till en annan gång !!
När bärgaren från Bäckefors kommit stack jag, Kjell och Tuta mot Göteborg – dvs jag och Kjell stack, Tuta hade glömt surra västen och fick stanna till. Sedan sågs vi inte förrän på SCANDIC HOTEL i Hisings Backa dit vi också hade dirigerat bärgaren. Därifrån körde jag före genom Göteborg och efter lite rundkörning kom vi till TRITON på Jägaregatan 8 (Hisingen).

Först där konstaterade vi med TRITON (Lennart ) hjälp att det faktiskt var vevaxeln som smullit av på Trajan. — SHIT !! — Kjell ringde runt till diverse klubbar i Göteborg och fick till slut tag i Lotta på Kortedala MK. Vi fick komma dit (till påseende ?) för övernattning. Tydligen verkade vi OK, för vi fick bo i deras kåk med bärs, kaffe, hamburgare, piroger och allt. HEDER åt Kortedala MK !

Torsdag 30/5
Kl 05.00 vaknade jag själv, satte på fika och strax vaknade Tuta, Kjell och Tommy också. Vi fikade, packade hojarna och drog till Skandiahamnen med start kl 07.30. Tommy åkte bakpå min Honda för Trajan blev kvar hos TRITON.
Snackade med en engelsman i färjekön, han och bruttan hade varit på träff i Norge, men de verkade inte ledsna för det. När kön gick hade inte Hålan, Jens, Lars och Håkan kommit ännu så vi lämnade Tommy kvar utanför staketet med deras biljetter. Till slut fick vi se dem dyka upp i färjekön – puh !
På färjan käkade vi lunch och vilade lite. Sedan på kvällen var det nåt jippo i baren med ”trivsel-Ture” (Jean-Paul från Trollhättan). Jag var förstås uppe och spökade mig och vann en chokladkartong.

Fredag 31/5
Anlände till Harwich kl 09.00 och kom av båten utan problem. Cyklarna hade stått surrade med rep under färden och med tanke på ev. kommande strul lånade vi med oss ett sådant. Direkt i hamnen köpte jag en englandskarta i tourist-officet. Tanterna visade en väg mot Liverpool/Heysham. Vi körde Ipswich, förbi Cambridge till Huntingdon. Där tankade vi och träffade en gentleman som visade oss en snabbar väg mot Liverpool:
Bedford, Northampton, motorväg M1 norrut och M6 mot nordväst. Det var en ENORM trafik på motorvägen – 3 filer – ca 90 km/tim i vänster, 120 i mitten och full fart i högerfilen. Så vi blåste på ca 10 mil mellan stoppen. Strax före Preston lite norr om Liverpool stannade vi på ett rastställe och fick rum på Travel Lodge. Det var fint.

Lördag 1/6
När vi skulle starta på morgonen mot Heysham hade Kjells lameller fastnat och när han försökte rycka loss dem small 5-6 ekrar av i bakhjulet. Som tur var fanns Motorway Resque-kontor på platsen så Kjell fick ta BSA’n på bärgare till Heysham (kostad ca 1 papp). Ca 12.30 började vi rulla ombord på färjan, det var hundratals MC. Vi skulle bo på ett ställe som hette Linacre’s Guest House på Fairfield Terrace och fick anvisning om var det skulle ligga av Information på färjan. Men si – det var fel plats. Vi frågade då en lokal polisbil och fick det inritat på kartan. Först körde vi förbi platsen och när vi hade stannat för att kolla kartan kom en med MC och erbjöd sig visa vägen. Efter mycket trixande (han hade bara bott här i 18 år) kom vi rätt. Vi fick 2 rum på 4:e våningen med en smal trappa upp. Panget var även i övrigt befolkat av bikers liksom det bredvidliggande. På kvällen gick vi ut och fick ett par pints. Kl 23 stängde allt och det dog ut, vi gick till sängs.

Söndag 2/6
(Mad Sunday) Vi slappade lite på fm. och ca 14.00 drog vi ut och körde banan. Kjell beställde ekrar till BSA’n i en MC-shop tvärsöver gatan där vi bodde. Han skulle få dem redan på måndag. Banan var jättefin att köra och det var många som körde väldigt fort. Endast på ett kortare avsnitt över högsta fjället var banan avstängd för allmän trafik. Där regnade det istället och var dessutom svinkallt.
Tommy och Kjell var inte ute och körde alls pga Trajan var kvar i Göteborg och BSA’n saknade ekrar. På kvällen körde vi The Promenade fram och tillbaka en vända.
I rum 17 på Linacre’s Guest House, 6 Fairfield Terrace, Isle of Man bildade vi sedan Hammarö Islanders Motorcycle Club, varefter vi gick ut och förtärde en bättre middag.

Måndag 3/6
Rutinen på panget var English breakfast kl 08.30 med flingor, ägg, te och korv eller stekt fläsk. Detta tröttnade vi på efterhand, åtminstone stekt fläsk till frukost. Såg på race 125 – 400 cc. Där vann David Leach med Steve Hislop på andra plats. Starten försenades 1,5 tim pga regn (och snö på fjället): Medan vi väntade sökte vi skydd vid ett hus som visade sig vara en hushållsskola. Tanterna öppnade fönstret och bjöd på te. Det var gott i regnet och kylan – tackotack!
Vi traskade lite bland stånden vid start/mål sedan. Jag köpte ett paraply och då slutade det regna. Sen kördes sidvagnsrace.

Tisdag 4/6
Kjell började montera ekrar och bakhjul på fm. Kl 12.00 körde vi andra ut på tur till Castletown och Port Mary. I Port Mary majade vi på yttersta (sydvästra) udden. Där var jättefint och soligt och många andra MC hade också hittat dit. Lars åt torrskaffning och vi andra ägnade oss åt Bullens Pilsnerkorv.
Juniorerna hade stannat hemma så Tommy fick uppleva sceneriet från en Suzuki 400 med bakfjädring. Det kändes som att åka i baksätet på en sliten Impala sa Tommy. När vi återkom till DOUGLAS mötte vi Kjell på BSA’n. Den gick ju ! Under denhär turen passerade vi 100 mil avverkad körning Jag fyllde 1,5 liter olja i Hondan och Tuta ett par dec i Wingen (men jag hade nog sett fel på oljestickan). BSA’n behöver justeras lite, kopplingen drar säger Kjell som faktiskt har kört banan sen vi mötte honom när vi kom in.

Onsdag 5/6
Grabbarna drog på fm. iväg till en plats ute vid banan på fjället. Tuta och jag som misstänkte att det kunde bli kallt tog det lite lugnare. Vi åkte sedan ner till banan inne i Douglas och kollade 600-racet. Vi börjde hitta bättre i stan nu. Därefter körde vi norrut efter kustvägen. I Laxey stannade vi och plåtade The Laxey Wheel – ett stort rött vattenhjul. Sen körde vi vidare till Ramsey där vi vände på kajen och tro det eller ej, det var några galningar som badade i isvattnet. Raka spåret hem mot Douglas där vi körde över mållinjen, parkerade hojarna och stötte på dom andra ”fjällturisterna”. Fick tag på resultatlistan från måndagens sidvagnsrace och kunde konstatera att paret Schwartz/Gustavsson endera brutit eller ej startat. På kvällen var vi på ”The Britannia”, en pub i engelsk stil där det aldrig blir fullt. Denna pub låg nere vid hamnen. Det är alltid ebb i England så båtarna stod på botten.

Torsdag 6/6
Vi knallade upp till ”the grandstand” där nån sorts classic rally just höll på att starta. Inte nog med det – där stod ”professorn” Harry Lundberger, en legend i svensk MC- historia, ca 75 år ? Han hade kört hit på nån sorts risig 80 cc som går som moped
hemma. Föra att få köra närmaste vägen på motorväg i England hade han plockat med sig lösa reg-skyltar som han hängde på. Packningen hade han i en trälåda bak på moppen. Kjell plåtade och pratade lite med honom. På eftermiddagen bröt förkylning och ont i halsen ut på mig så jag tog en TREO kl 15.00. Sen vilade jag lite, köpte fish and chips vid 19-tiden samtidigt som RED ARROWS hade uppvisning i luften. Vid 21-tiden drog grabbarna ut för att se på fyrverkeri. Jag tog ytterligare en TREO och gick till sängs.
Senare på natten vaknade jag och drömde halvsovande att det var krig. Det var fyrverkeriet som dragit igång vid 23-tiden förstod jag sedan. Ca 01.30 tassade grabbarna tyst och försiktigt in och lade sig. Det är jag tacksam för, ty jag var inte så pigg då heller.
På dagen hade Kjell och Tommy åkt upp till fjället med Manx Electrical Railway. Det var en både rasslig och hisnande upplevelse sa dom. På vissa ställen var rälsen helt upprostad och chassit glappade betänkligt på vagnarna.

Fredag 7/6
Idag körs Senior TT 750 cc. Vi var ute vid banan (bredvid hushållskolan, ty uppe vid start/mål var det fullpackat). När ledarna passerat ut på sista varvet körde vi upp till målet. Racet vanns av Steve Hislop, Joey Dunlop 2:a och Phil McCallen 3:a. Jag är fortfarande förkyld men lite bättre i halsen.
Före racet var vi nere på STEAMPACKET bokningen och försökte boka om till morgonbåten lördag eller söndag men det var TJI ! Närmaste bokningsbara var på måndag och knappast för 8 pers och 6 hojar, så det är lika bra vi tar 20.00-båten som vi är bokade på. På kvällen åkte vi hästspårvagn ut till Summerland som verkade vara nån sorts dagis-disco-nightclub kombination. Det skulle bl.a bli dragning på en Norton Commando Wankel som Kjell och Tommy tagit varsin lott på. Jag orkade inte sitta där hela kvällen så jag FOTVANDRADE hemåt vid 22-tiden – och inte vann dom någon Norton heller !

Lördag 8/6
Idag är avresedag från Isle of Man. Vi får vara kvar på hotellrummen tills vi kör ner till färjan ca kl 17.00. Båten går 20.00. Packa och slappa hela dagen. Kjell fick nåt strul med BSA’n när han skulle och tanka. Dessutom började det spöregna vid 14-tiden och det slutade inte heller.
Vi körde ner till färjan kl 17.00, där stod Kjell redan, han hade fått stopp igen och dragit hojen 2 km på The Promenade till färjan. Så stod vi ett tag i spöregnet innan 50 – 60 MC rullade ombord. Biljetterna blev som dasspapper av regnet och boarding-carden satte vi mellan tänderna när vi körde ombord. Det var tydligen vanligt, ty incheckningsofficeren bara flinade och ryckte ut dom (ej tänderna).
Det blåste småspik på sjön. I Heysham rullades BSA’n iland förhand och efter rengöring av förgasare tuffade den fram till en mack ca 2 km bort. Där tankade vi och BSA’n gick ytterligare 1 km innan vi fick bogsera den till en mack som var nattöppen. Nu fick vi nytta av repet som vi hade ”lånat” på färjan tidigare. Efter några timmars skruvande utanför macken hittade Kjell felet: För stort avstånd på tändstiftet !!

Söndag 9/6
Ca 05.00 i gryningen körde vi mot Birmingham och stannade på flera ställen för att inte somna på hojarna. Vid 10-tiden checkade vi in på ett Travel Lodge utanför Birmingham och kom isäng vid 13-tiden. Sov några timmar och på kvällen promenerade Kjell, Tommy och jag ca 3 km till en verkligt lantlig pub. Tuta var med från början, men efter en smärre fotledes felnavigering vek han sig och angjorde bingen.
Det var på denna pub som vi såg den enda riktigt packade engelsmannen. Han gick hemåt efter stängningsdags och muttrade och svor för sig själv. de andra gästerna tog egen bil och vi tog taxi.

Måndag 10/6
Ca 09.30 efter tankning in till Birmingham MC-museum. Jag körde efter en vägbeskrivning som Kjell hade fått och hade sån fantastisk tur att komma precis på museet utan en enda meters omväg. Ett fantastiskt stort MC-museum med alla täck- och otänkbara engelska hojar från tidernas begynnelse fram till nu. Vi plåtade en hel del. Sen drog vi vidare och strax i rondellen utanför museet tappade vi Tuta och Håkan och Jens vilket vi inte märket förrän om ca 1 mil. Vi stannade utanför en Rover-fabrik i Coventry-trakten ca 15 min (2 cig), men då ingen dök upp beslöt vi att dra till Harwich, antagligen skulle Tuta och Håkan köra dit. Vi körde A45 hela vägen. Det var en del spöregn på denhär biten och när vi kom fram till färjeläget i Harwich stod dom tre förlorade där. Dom hade bokat B&B för tre, men turligtvis hade tanten ytterligare 5 slafar lediga, precis totalt 8 ! Lattjo madam förresten som på kvällen följde oss till en pub – ända fram till dörren. Lyckligtvis vände hon där ! Vid frukosten körde hon speldosor med olka enerverande pling fös oss.

Tisdag 11/6
Fotvandrade ner till terminalen och köpte biljetter, det var skitlångt så jag fick barhuvad skjuts med Håkan tillbaka till stan. Hade hela dagen på oss, färjan gick 22.15. Klippte mig i Harwich för 35 kr. Körde sedan ner till färjan och försökte fördriva tiden. Träffade Erland från Hudik som slog följe med oss. Han skulle till Lundby Hotell och jag erbjöd mig att visa vägen, det borde ligga i närheten av TRITON på Hisingen dit vi ändå skulle för att hämta Trajan. Sen träffade vi också en halv engelsman som skulle jobba på MORA ARMATUR. Håkan hade tydligen erbjudit lots till honom.
En bra grej som inträffade var att jag beklagade mig för stewarden att jag inte fick röka i hytten för mina kompisar. Då kan du väl få en egen hytt tyckte han, så det var bara att hämta nyckel. Håkan passade på att flytta med så vi fick 2 st 4-bädds hytter till priset för en!

Onsdag 12/6
När vi kom iland i Göteborg kl 22.00 spöregnade det fortfarande. Tuta hade ringt till ishallen för lån av släpkärra och Kjell hade ringt till KMK. Stig & son kom och mötte
oss vig färjan i Skandiahamnen. Vi lastade på Lars’ Kawa som börjat låta som en stenkross och körde mot TRITON för att hämta Tommys Traja. Håkan K och Håkan J drog direkt mot Karlstad i natten och regnet, den halve engelsmannen drog själv norrut och Hudik hakade på oss.
Som vanligt körde jag fel redan vid Älvsborgsbron och kom över den så vi fick snurra in i Göteborg och tillbaka till Hisingen över Götaälvbron. Väl framme på Jägargatan kom TRITON själv ut och kolla. Hudik drog till Hotell Lundby på Karlavagnsgatan, Tuta, Kjell och jag till Gårdsten (Kortedala MK). Där väntade man oss med kaffe och sen var det sova.

Torsdag 13/6
Upp vi 9-tiden, kom iväg ca 11.00 utan regnkläder till att börja med. Fikade i Frändefors och satte på regnkläder efter Mellerud, rökpaus i VärmlandsBro å sen var vi hemma ca 14.30. Summering färdas aldrig längre sträckor på en Triumph kostnad totalt ca 10 papp / pers det är normalt inget problem att få logi varken i England eller på Isle of Man när man väl är där det svåraste är att få färja till Douglas planera resan med lite glapp, har man ”go ti” undviker man stress plåta så mycket som möjligt Torsbykavaj är inte fel på Isle of Man.

Placering	Poäng
1. Hans Thorén	234pts
2. Lars Johannesson	193pts
3. Olle Åström	156pts
4. Tommy Kruse	150pts
5. Peter Broman	150pts

HIMCC | Hammarö Islanders Motor Cycle Club

En av de största motorcykelklubbarna i Värmland

Författararkiv: admin

Bland fjordar och fjäll, Norge sommaren 2000

Till Norge med Hammarö Islanders MCC sommaren 2000

Pragresa den 28/6 – 8/7, 1999

Utsikt från en bönpall, en resa i Norge i juli 1999

Resa till Isle of Man i maj/juni, 1991